Han närmade sig mig och jag kunde inte sluta titta på de där stora djupblå ögonen. Blicken i hans ögon var så intensiv att jag nästan vinglade till, det var som om de aldrig tog slut. Jag lutade mig mot honom. Som magneter drogs vi till varandra. När våra läppar möttes blev jag helt överväldigad av alla känslor. Jag kände mig upprymd och jag ville bara komma ännu närmare honom. Hans läppar kysste mig passionerat och hungrigt och jag lade mina armar runt hans svala nacke och letade mig upp till hans kolsvarta hår och flätade in mina fingrar i det. Vi stötte emot väggen och hans kropp tryckte mig hårt mot den kalla väggen och höll mig fast mot den. Hans läppar gled ner mot min hals. De svala läpparna mot min hals fick mig att rysa av välbehag. Plötsligt stack det till i halsen, som ett getingstick, och jag ryckte till av den oväntade smärtan. Jag vände skrämt min blick mot hans ansikte.
Jag fick en chock av det jag såg. Hans ögon var mörkare än innan och mer hotfulla och det stack ut två huggtänder under hans perfekta läppar. Jag ryggade instinktivt tillbaka. Han slickade bort blodet som rann från sina läppar och log hotfullt mot mig. Paniken växte sig stor i bröstet och jag visste inte vad som hände. Han lutade sig framåt mot mig och hur mycket jag än ville kunde jag inte komma undan honom.
”Du kan inte rymma. Vill jag ha dig, får jag dig”, viskade han hotfullt i mitt öra. Utan att tänka på det gav jag ifrån mig ett halvkvävt läte och tryckte mig mot väggen. Jag letade desperat med händerna efter något att slå honom med. En av händerna träffade något och jag tog upp den utan att tänka och stötte den så hårt jag kunde i hans mage. Det visade sig att det jag hade fått tag på var lite större skruvmejsel.
Jag kunde känna hur den trängde in hans mage när jag stötte den i hans mage. Han stönade lågt och vek sig dubbelt av smärt. Hans ögon vidgades av förvåning och ursinne när han upp tittade på mig.
Jag tryckte honom ifrån mig så hårt jag kunde och sprang mot trappan i hallen. Den röda mattan i trappan gjorde så att jag nästan trillade. Jag stannade en stund över trappan för att bestämma åt vilket håll i korridoren jag skulle springa. Huset var enormt och jag visste inte hur det såg ut, så jag bara valde ett håll.
Jag sprang skräckslaget runt utan en aning om var jag var på väg eller vad jag skulle ta mig till. Hans fotsteg hördes dämpat längre bort i korridoren, så jag skyndade på stegen ännu mer. Det hade inte tagit så lång tid för honom att komma efter mig. De dunkla korridorerna och rummen med stora draperier i vinrött och dammiga antika föremål fick det att likna en skräckfilm. Den enda skillnaden var att detta inte var någon film. Det var på riktigt. Om jag inte tog mig ut här ifrån snart skulle jag troligtvis dö. Jag vågade inte heller ropa på hjälp ifall han skulle höra var jag var. Jag kände desperat på mina fickor efter min mobil medan jag småsprang framåt, men jag kunde inte hitta den. Antagligen hade jag lämnat kvar den i jackan i hallen och det fanns inte en chans att jag skulle hitta tillbaka dit utan att bli stoppad. Det kändes som om mina flåsande andetag fortplantade sig i väggarna och gjorde det ännu lättare för honom att hitta mig. Jag visste att han förr eller senare skulle hitta mig, men jag försökte att köpa lite tid för att komma på vad jag skulle ta mig till när han väll hittade mig.
Blodet sipprade fortfarande sakta fram genom de små såren på min hals, där hans tänder hade bitit sig genom min hud, och färgade det vita linne rött.
Jag kunde fortfarande se hans ansikte förvridet av längtan och hunger. De vassa tänderna under de där perfekta läpparna. Det var som om hans ansikte hade etsat sig fast på mina näthinnor. Hur mycket jag än försökte kunde jag inte sluta tänka på hans ansikte.
De mjuka mattorna dämpade mina fotsteg en aning, men de gick fortfarande att höra. Min andhämtning var ansträngd när jag sprang i den långa korridoren och sladdade runt ett hörn. Det var bara några centimeter från att jag krockade med en stor staty.
Statyn var en ung kvinna i en klänning som nådde ända ner till golvet. Hennes ansikte vore vackert om det inte vore för att det var förvridet av skräck och smärta. Munnen var vidöppen av ett skrik som troligen skulle varit hjärtskärande och hennes ögon var uppspärrade av skräck. Hon var skräckslagen, men någonting med henne fick mig att tänka på att hon hade gett upp. Hon visste att döden lurade bakom hörnet. Hennes uppsyn skrämde livet ur mig. Var det så jag skulle se ut när han väll hittade mig? Skräckslagen inför den smärta som väntade? Skräckslagen inför min död? Jag stannade bara något ögonblick och stirrade storögt på statyn. Det kändes som om tiden stannade. Som om det bara fanns statyn med den skräckslagna kvinnan och jag i det stora huset, men fotstegen längre bort i korridoren väckte mig ur mina funderingar. Jag var inte som kvinnan. Jag tänkte inte ge upp utan att kämpa.
Jag fortsatte framåt i korridoren på jakt efter en flyktväg, men jag visste inte var jag skulle ta vägen. Huset var stort och hade för många rum. Paniken växte sig bara större och större för varje låst dörr jag ryckte i, så jag sprang bara runt utan att vet vart jag skulle ta vägen.
Jag sprang uppför en liten spiraltrappa och kom upp på en liten avsats med bara en dörr. Jag öppnade den och insåg att dörren inte ledde till en korridor, som jag hade trott, utan till ett sovrum. Jag var fast. Det fans ingenstans att ta vägen och att vända om var helt uteslutet. Jag stängde dörren om mig och låste den. Det fanns bara en stor säng och en byrå i rummet.
Med ett fast tag om den stora byrån och började jag dra den mot dörren. Den var bara några meter ifrån när jag hörde hans dämpade fotsteg en bit bort i korridoren. Det fick mig att dra ännu mer och byrån hamnade på plats framför dörren. Jag skyndade fram till det stora fönstret och tittade ut. Natthimlen var kolsvart och det fanns inte en enda stjärna på himlen. Det enda ljuset kom från den stora runda månen. Den kastade sitt spöklika sken på trädgården nedanför mig. Det gav mig rysningar. Tyvärr hade jag sprungit upp två trappor så nu var jag på tredje våningen och det fanns inte en chans att jag skulle överleva ett fall på så hög höjd.
Byrån som jag hade satt framför dörren skulle inte göra någon skillnad. Ville han komma in skulle han det. Han hade bara lekt innan, men jag visste att till slut skulle han tröttna och sluta leka.
Jag hade inte insett förrän nu att jag grät. Tårarna rann nerför mina kinder och jag andades stötvis. Jag torkade bort de mesta av tårarna med en darrande hand.
Han ryckte lite i dörrhandtaget innan han insåg att dörren var låst. Med ett högt knackande bröt han lätt upp dörren och knuffade bort byrån utan den mista svårighet.
Han närmade sig mig med ett hotfullt leende på läpparna som gjorde att jag kunde se de vassa huggtänderna. Jag blev stel i hela kroppen av skräck och kände mig inträngd, som en råtta som blivit inträngd i ett hörn av en katt. Det var ju så det var. Jag var bytet och han rovdjuret och det fanns inget jag kunde göra för att undkomma det. Det var naturens gång.
Utan att jag hade märkt det hade alla mina muskler blivit på helspänn som en fiolsträng, de förberedde sig på att fly. Att kämpa emot det omöjliga.
Jag backade instinktiv bort från honom. Jag försökte att bedöma situationen och leta efter en flyktväg, men den enda jag såg var dörren och hela hans kropp stod i vägen för den. När han bara var någon meter ifrån mig log han listigt och blottade de livsfarliga tänderna.
Skräcken grep tag i mig och höll mig stenhårt i sitt grep. Det gick inte röra en enda muskel. Det var som om hela jag hade förvandlats till en staty. Plötsligt var det som om någon hade hällt iskalltvatten över mig och jag reagerade innan jag ens själv visste vad jag gjorde.
Jag rusade mot sängen i ett försök att komma åt dörren genom att hoppa över den, men han var för snabb. Han tog tag om mina armar och tvingade ner mig i den stora sängen. Det var en sådan är säng med draperier runt omkring och med en massa mjuka vinröda kuddar. Jag sjönk ner en bit i den mjuka sägen och försökte panikslaget ta mig upp, men han tryckte ner mig igen i de mjuka sammets kuddarna.
Jag försökte att skrika men det fastnade i halsen och det lät mest som en gurgling. Tårarna rann hejdlöst nerför mina kinder. Var det så här jag skulle dö?
Han satte sig gränsle över min mage och höll mig nedtryckt mot madrassen. Hans kroppstyngd över mig gjorde det omöjlig för mig att ta mig upp. Han lutade sig långsamt framåt mot min hals och jag förberedde mig på smärt av att hans tänder som trängde genom huden.
”Vad var det jag sa? Du kan inte komma undan mig. Jag lovar att det inte kommer att göra så ont”, viskade han mjukt. Man kunde riktigt höra hur mycket han njöt av min rädsla.
Han sänkte ner sitt ansikte mot min hals och jag kunde känna hans tänder som gled ut efter min hud på jakt efter min blodådra. Sticket fick mig att rycka till som om jag hade fått en stöt. Jag kände hur hans mun drogs till ett leende när han märkte min panik.
Samtidigt som min hjärna skrek åt mig att jag skulle göra något och att detta var fel kunde jag inte. Trots att jag hatade det, reagerade min kropp inte. Min kropp njöt av hans tänder mot min hals och hans beröring. Den ville bara ha mer. Det började bli lite suddigt i kanterna av mitt synfält när blodet lämnade min kropp.
Han lyfte bort sina läppar från min hals och tittade mjukt på mig. Han höjde en sval hand till mitt ansikte och drog undan håret från mitt ansikte. Handen smekte lätt min kind och han log änglalikt mot mig. Hans läppar nuddade lätt vid mina och jag kunde känna smaken av blod från honom.
”Det behövde inte ha slutat så här”, viskade han. Hans andedräkt luktade metallaktigt av mitt blod och det snurrade nästan i huvudet när jag kände den. Han böjde sig ner igen.
Nu började det verkligen bli suddigt för mina ögon och jag kände mig så trött.
Trots att det mesta var suddigt kunde jag se honom kristallklart. Hans mörka ögon som utstrålade hunger och hans blodfläckade läppar log mot mig av belåtenhet.  Hans kolsvarta hår som var rufsig efter jakten och hans perfekta kropp. Hen reste sig upp från mig och drog irriterat sina händer genom sitt hår. Jag kunde hörda hur han mumlade något, men jag kunde inte uppfatta några ord. Tonfallet var uppgivet och lite irriterat. Ansiktsuttrycket var hårt, men belåtet och han rörde sig lite spänt.
”Dags att ta ut soporna”, var det sista jag hörde innan allt svartnade och jag sjönk ner i djupet.


Så vad tycker ni?? <3

Vi småpratade på vägen. Det visade sig att Cassie var tillsammans med Jason Stewart i fotbollslaget. Mitt första intryck av Cassie verkade stämma rätt bra. Hon var en livlig tjej, som kunde göra saker bara för att bevisa att hon kunde eller för att hennes föräldrar sa att hon inte fick.
Jag svängde in på uppfarten och stängde av motorn.
Dörren till huset var inte låst, så det var antagligen ingen hemma eller så hade Lauren glömt att låsa igen. Hennes minne var lika litet som hennes hjärna, vilket är lika stort som en jordnöt.
Fast det var inte Lauren som hade glömt att tänka för en gångs skull.
”Hålla!” ropade Paul från köket, när vi klev över tröskeln.
”Hej”, sa jag och krängde av mig jackan och skorna och lade dem i en stor hög mitt i hallen.
Han ställde sig i dörrkarmen och tittade tjurigt på mig. ”Du får hänga upp det där”, sa han och nickade mot högen på hallgolvet. Han hade tydligen inte glömt det där med min tatuering.
”Ge dig nu. Erkänna att det inte störd dig så mycket att det ligger där i några minuter. Du behöver inte tjura för evigt vet du. Okej jag gjorde det, men det är inget jag ångrar, så släpp det.” Alltså han var bara för mycket. När jag såg att han inte tänkte släppa det kunde jag inte hålla mig mer.” Va fan har du för problem? Du behöver inte bry dig om mitt liv, jag bryr mig ju inte om ditt.” Jag tog några djupa andetag för att lugna ner mig, men det hjälpte inte så mycket. Paul hade också lite svårt att hålla koll på sitt humör.
”Du svär för fan inte åt mig. Tror du inte att jag oroar mig efter vad som hände Sarah och dig.” Det var ett slag under bältet. Tårarna började rinna nerför mina kinder. Han såg min reaktion och han såg inte längre arg ut, utan ångerfull. ”Förlåt, det var inte meningen. Jag var bara så arg”, hasplade han ur sig. Han sträckte ut sin hand mot mig, men jag bara stirrade argt på den. Med tårarna strömmande nerför kinderna när sprang jag upp till mitt rum.
Jag smällde igen dörren hårt efter mig så att det skulle låta i hela huset. Jag slängde mig på sängen och lät alla känslor svämma över.
Jag saknade henne så. Hon var mitt allt, hon var jag. Varje cell i min kropp kände hennes frånvaro och längtade efter henne.
Hur kan man leva när halva en själv inte lägre gör det?
Jag kände plötsligt något blött mot min kind, men det enda jag såg var en massa päls. Jag borrade in huvudet i Wills päls och lät mina tårar trilla ner i hans päls och göra den alldeles fuktig. Jag drog in hans lukt och lätt den lugna ner mig lite. Den påminde mig om Sarah. Vad hade jag gjort för att förtjäna detta? Var jag än såg, såg jag bara saknaden av Sarah. Jag orkade inte mer, men jag hade gjort mitt val. Jag skulle kämpa mig igenom det här. För Sarah. Jag måste. Jag skulle klara det.
Jag tog tag i Wills huvud och vände det mot mig så att ja kunde kolla honom i ögonen.
”Vi ska klara det här”, sa jag och försökte att låta hoppfull, men misslyckades helt.
Jag borrade ner mitt ansikte i hans päls igen och drog i hans doft och lätt den fylla hela min näsa.
Jag låg där och lätt tårarna rinna till jag kom att tänka på en sak.
Cassie. Just det ja Cassie … men Cassie kom inte. Hon hade antagligen gått hem eller så satt hon ner med Paul.
Jag låg kavar där utan att göra något mer. Sorgen och saknaden värkte i mitt bröst.
Dörren öppnades lite på glänt. Jag hade inte gått ner för att kolla om Cassie var kvar, men det var hon nog inte för jag hade inte lämnat rummet på en timme. Hon hade visst inte gått, för här stod hon nu i min dörr och tittade på mig där jag låg.
”Är du okej? Paul berättade om Sarah.” Hon gick fram och satte sig på sängkanten. Hon drog bort en slinga av mitt hår från mitt trår fyllda ansikte.  
Vi bara satt där på sängkanten. Jag lutade mig mot hennes axel och berättade om Sarah och lätt alla känslor som jag så hårt hade försökt strunta i, komma ut. Där satt vi ända tills klockan var nio och Cassie blev tvungen att gå hem för att plugga. Jag bad om ursäkt innan hon gick och sa att vi kanske kunde åka till gallerian någon annan dag om hon ville. När jag stängde dörren bakom henne kom Poul ut i hallen. Det syntes på honom att han hade skuldkänslor. Jag nickade trött åt honom för att visa att jag inte var arg på honom. Fast jag hoppades att han hade glömt det där med tatueringen nu.
Jag gick in i köket och hämtade ett äpple sen gick jag tillbaka till mitt rum.
Innan jag gick och la mig packade jag ner mina fotbolls grejer i min väska.
Imorgon skulle jag träna lite. Även om jag inte fick vara med i laget skulle jag träna fotboll i alla fall.Jag flätade in fingrarna i Wills päls och stirrade upp i det vitta taket.
Jag skulle klara det här. Jag skulle Leva mitt liv och njuta av det så länge det varade.
En sak jag lärt mig var att livet kan ta slut fort.
Ena minuten sitter du och skrattar med dina vänner och tycker att allt är perfekt och andra minuten är allt slut. Allt blir svart.
Livet är för kort för att man ska slösa bort det.
Jag skulle leva det liv som Sarah aldrig han få.
Jag skulle inte svika henne. Jag skulle bli tvungen att kämpa, för annars skulle det aldrig funka.
Jag skulle klara det här, hoppades jag.
Jag kände hur jag började somna och lätt mig falla ner i sömnens avgrund.

Va tycker ni?? Ledsen för att det blev så kort.
Jag ska försöka att bli bättre med uppdateringen.

Vi gick direkt till sjukrummet, istället för att gå till mitt rum. Han pratade hela tiden när jag sköljde ut såret och la på ett förband. Han partade om det på andra sidan den tjocka tegelväggen som höll oss borta från allt annat. När han berättade om klubbarna och om hur alla dansade, drack och hade roligt. Roligt, det var någonting som jag knappt aldrig hade haft. Jag fick honom till och med att lova att han skulle ta med mig till en klubb om vi någon gång skulle komma ut härifrån. Vilket jag hoppades att vi skulle göra. Trots att vi hade så roligt vågade jag inte lita på honom.
”Fan också, klockan är tio, vi måste tillbaka.” Han hade kollat upp på klockan på väggen i sjukrummet och när jag också såg var den var fick jag panik. Vi hade en minut på oss att ta oss till våra rum. Som tur var hade jag inte för tillfället någon rumskamrat, men man kunde bli upptäckt ändå.
Vi störtade ut och började springa mot våra rum. Han tog till höger och jag till vänster när vi kom ut genom sjukrumsdörren. Killarnas avdelning låg på ena sidan lektionssalarna, matsalen och alla andra gemensamma lokaler och flickornas på den andra.
Tankarna snurrade runt i huvudet när jag rusade genom de ödsliga korridorerna. De kalla betongväggarna verkade aldrig ta slut. Skorna klapprade mot sten golvet.
Jag rundade hörnet och sprang jag rakt in i Veronica, en av vakterna som brukade smyga om kring här. Veronica var bara ett år äldre än mig, men betydligt större. Det här jobbet passade henne perfekt. Hon var bra kompis med Serena och hennes gäng, så med andra ord gillade hon mig inte särskilt mycket, hon delade till och med Serenas intresse över att göra mitt liv till ett helvete. Veronica var väldigt stark och hade stränga ansiktsdrag. Det var hennes pappa som ägde Dirty Hall, så ingen vågade säga emot henne. Det var hon som bestämde här.
”Var har du varit. Du är två minuter sen. Tro inte att du ska få någon särbehandling för att du är du, för om du skulle få det skulle du bara hoppas att det skulle sluta”, väste hon hotfullt fram genom sina tänder. Hon trycket in mig i den hårda väggen så att mitt redan onda huvud dunkade i den med ett dovt dunk.
Jag höjde händerna mot mitt dunkade huvud. Hon tog tag i mig och började dra iväg med mig mot trapporna. Jag försökte hänga med så gott jag kunde men det var inte lönt. Jag snubblade till och trillade när vi var på väg ner för trapporna till försa våningen. Jag gjorde en kullerbytta och föll ihop i en hög nedanför trappan. Hon drog smidigt upp mig på fötter igen och bokstavligt släpade med mig till trappan som lede ner till källaren. Stenväggarna var skitiga och iskalla. Den fuktiga luften värkte i lungorna.
Hon öppnade dörren till isoleringscellen och slängde in mig i den.
De kalla stenväggarna var täckta av spindelväv och damm. Det var kallare här än det var en våning upp.
Hon smällde igen dörren och jag kunde höra rasslade av nycklarna.
”Så går det för dem som missköter sig.”
Jag hörd hennes steg försvinna och sen helt tystna. Jag kröp ihop i ett hörn och försökte att hålla värmen. Troligen skulle jag bli tvungen att stanna här ett par dagar.
Jag satt mig klumpigt ner och håll mig om huvudet. Jag hade blivit yra av fallet.
Det var orättvist. Jag önskade att jag kunde slippa allt detta. Att bara vara fri att slippa Selen och alla andra på Dirty Hall.  Det var då det slog mig. Skulle man inte kunna rymma härifrån?
Det måst finnas något sätt att komma ut. Jag böjde mig framåt och började rita upp Dirty Hall i allt damm som fanns på golvet.  Det fanns bara vakter där murarna möttes, annars var muren inte bevakade särskilt mycket. Det fanns inte en chans att man skulle kunna komma ut genom grinden för den var mest bevakad av alla ställen. Man måste ta sig över muren, det fanns inget annat sätt.
Jag ritade upp den så noggrant jag kunde. När jag skulle rita det stora trädet som stod på baksidan tappade jag andan. Trädet. Att jag inte hade tänkt på det innan. Trädet var så stort att dess grenar sträckte sig utanför muren.  Jag vet inte hur länge jag satt och funderade, men till slut somnade jag lutad mot den fuktiga stenväggen.

Va tycker ni??
sorry för  att det blev lite kort.. ;)
snart kommer näst kapitlet på en doft av ros, ja lovar.

Det var en gång en nästan helt vanlig familj, men med helt underbara kusiner. De var sådana barn som kommer att bli president. Okej inte president, men åt det hållet. De var med andra ord väldigt begåvade.
Det var en helt vanlig kväll på ......... Tror ni ja.
Kusintjejerna satt nere vid datorn och gjorde… Ja vad var det de gjorde egentligen?
”Men vi måste ju tjäna på det”, klagade den minsta av tjejerna. Hon hade ett par mjukisbyxor och en blå Adidas kofta på sig. Hon vände sina blå ögon och tittade mot dörren. Hon hette Susanna, men kallades Sanna. Blicken bakom de små glasögonen var både skärrad och road. ”Jag vill ha en minigris och Becka vill ha Robert Pattinson.”
”Men jag vill ha en kaffebryggare och en ny kudde, så vi måste få ihop en del… Becka du får nog nöja dig med en docka eller något av honom, annars blir det för dyrt.” Nu var det den största som klagade, Jennie. ”Vi får vara glada om någon änns vill ha honom”, tillade hon. Hon drog en hand genom sitt hår. Henne klänning var så blommig så att till och med en blomsteräng skulle bli avundsjuk på den.
Skälet till att alla tjejerna satt och viskade framför datorn var enkelt. Det kan sägas med ett ord. Jesper. Jesper Carl Ljungeskog. Han hade målat mustascher på Jennies porslinsdockor, på Sannas Miniknorre och på Beckas plansch av Robert Pattinson och i hennes Twilight-böker. Den som blev galnast var nog Becka ändå. Ingen har sätt henne så arg innan, hon blev helt galen. Därför hade de bestämt att de skulle sälja honom på blocket, om någon nu ville köpa honom.
”Shiit, kolla vi fick ett bud på honom”, nästan skrek Sanna. Alla tappade haken när de såg vad budet var. ”De måste skämta, vem vill betala åttio miljoner för Jeppe?” Men konstig nog var det någon som ville betala åttio miljoner för Jeppe.
”Vi tar de! Här komme ja Rob!!” skrek Becka för full hals, så att Sanna blev tvungen att lägga en hand över hennes mun.
”Ja, för de pengarna kan jag köpa en jätte stor kaffebryggar”, sa Jennie.  När hon sa det blev hennes ögon stora som tefat.  De var helt överens vid det här laget så de tog budet.
Nu kom de till det svåra att komma på. Hur skulle de kunna skicka honom? Då fick Jennie en jätte bra idé. Jeppe brukar äta upp alla bullarna i frysen, så om man stoppade en bulle i en stor kartong, så kanske skulle han ju gå i den, så är det bara att stänga in honom. Sen är det bara att tejpa och sätta på ett par hundra frimärken. Som tur var fanns det tre bullar kvar i frysen sen förra gången Mormor hade bakat, annars hade de blivit tvungna att baka nya och det skulle nog inte gått särskilt bra.
Klockan var halv ett på natten och de tre tjejerna satt under trappan och väntade på att Jeppe skulle komma hem. Han hade varit på någon fest hemma hos någon som hette Lilja.
De tre tjejerna tystnade plötsligt när någon stoppade in en nyckel i låset och vred om. 
Men det var någonting som inte stämde redigt. Varför stod det en stor flyttkartong mitt i hallen? med en ensam bulle i?
Jeppe ställde av sig skorna vid dörren och lade sin jacka på stolen. Han hade visst inte märkt flyttkartongen än, vilket var lite konstigt, för den var inte svår att missa precis.  Äntligen upptäckte han den, men när han väl såg den fick han bråttom att hoppa i den så att han kunde ta bullen på botten av kartongen.
Det var då tjejerna flög upp från sitt gömställe med tejpen och ett tjugotal frimärken i händerna. De tryckte ner Jeppe i kartongen och tejpade igen locket med en massa silvertejp. Som tur var, var det några hål i kartongen, annars hade han ju inte fått någon luft. Det hade inte varit så bra om han trillade ur lådan blå i ansiktet som en smurf det första han gör. De hade precis tejpat klart när postbilen svängde in på uppfarten. Men hjälp av den muskulösa postkillen lyckades de få in kartongen i bilen.
Jennie verkade tycka att postkillen var söt, att döma av hennes flörtande.
”Kommer du hit ofta?” frågade hon dumt och snurrade en slinga av hennes hår runt pekfingret.
”Äh, nej… Det är första gången”, sa han och tittade henne i ögonen.
Efter en stunds flörtande hade Jennie fått tag hennes nummer och Jeppe var på väg till någon annan.
Nästa dag vaknade tjejerna tidigt och sprang ut till brevlåda i bara pyjamas.
”Shopping!!!” jublade alla i kör när Jennie tog upp ett tjockt kuvert ur brevlådan. Kuvertet innehöll åttio miljoner kronor.
Senare när de kom hem efter shoppingturen hade de köpte en jätte komplicerad kaffebryggare, en jätte stor kudde, en minigris och en massa Twilight-prylar.

Två veckor senare...

”Jeppe, mormor och morfar är här nu. Mormor har en påse Ahlgrens bilar till dig och de andra”, ropade Cinna. De tre tjejerna rusade ner för trappan och kramade Mormor och Morfar.
”Men var har vi Jeppe då”, sa Mormor när Jeppe inte kom.
Tjejerna skruvad skuldmedvetet på sig och kollade på varandras fötter, vilket Cinna märkte. När de hade förklarat klart sa Cinna:
”Vad skönt nu slipper vi honom. Haha.”
Nää, så sa hon inte, men det hade varit roligt om hon sa det. Men istället skulle hon säga:
”Ni måste få hem honom igen ju. Jag vill inte att han ska bo hos någon främling. Tänk om de är kannibaler och äter upp honom”, sa hon oroligt.
Så det var vad de måste göra. Hämta hem Jeppe igen. Som tur var bodde hon som hade köpt Jeppe i Jönköping. Det tog bara tjugo minuter att åka dit.
Det var det största hus de någonsin hade sett. Det var tre våningar och en trädgård som skulle göra vem som helst avundsjuk.
De gick uppför den stora trappan och knackade försiktigt på. De kunde höra hur knackningarna ekade genom huset. 
De behövde inte vänta mer en någon minut innan dörren öppnades och där stod en betjänt i svart, vita kläder. Av minen att döma blev han inte så glad över att det stod tre tjejer utanför dörren.
”Vad kan jag stå till tjänst med?” sa den gamle betjänten tjurigt.
”Vi skulle vilja hämta tillbaka Jeppe, om det går bra?” sa Jennie och kollade nervöst på betjänten.
”Ni kan få tala med fru Svensson. Den här vägen” sa han uttråkat och ledde dem ge om en jätte stor hal. I mitten av halen var det två stora trappor som ledde upp till den andra våningen. Betjänten visade dem till ett rum med två stora soffor och lite annat i. Sofforna var så mjuka att Jennie fick hålla i lilla Sanna så att hon inte skulle försvinna ner i den.
Efter bara ett par minuter steg det in en kvinna i rummet. Hennes hår var ljusblont med bruna slingor. Hon bar en fint skuren klänning som gick lite över knäna. Den mossgröna färgen fick hennes ögon att synas mer en vad de redan gjorde. Klackarna var så höga så det såg ut so om hon inte skulle kunna gå i dem, men det kunde hon tydligen.
”Ja, vad var det ni ville?” frågade hon och tittade frågande på dem.
”Ni köpte min bror på blocket och vi skulle vilja ha tillbaka honom, om det går bra?” sa Jennie nervöst. Hennes blick fladdrade mellan hennes och kvinnans skor.
”Tyvärr går det inte. Jag skulle vilja behålla honom. Skulle jag kunna be er att gå jag är lite upptagen nu, så det passar sig inte så bra just nu.” Med de orden vände hon på klacken och lämnade de chokade flickorna efter sig.
”Visa dem vägen ut Harald, är du snäll”, sa hon över axeln till betjänten på vägen ut ur rummet.
Så några minuter senare stod de på gatan utanför det stora huset och undrade vad de skulle ta sig till nu. Då fick Jennie en jätte bra idé. Hon drog upp sin mobil ur sina jeans och slog snabbt in ett nummer. En halv timme senare satt de i en gul, lite postbil och trängdes med en massa… ja, post. Fast Jennie hade det inte så trångt i framsätet med postkillen.
Jennie hade nämligen ringt till den snygge postkillen och bett om hjälp.
”Det första vi måste göra är att få ihop alla pengarna. Så vi måste lämna tillbaka allt vi köpte. Ledsen. Sen måste vi komma in i hennes hus och ta med oss Jeppe ut.”
Två timmar hade de lämnat tillbaka allt de hade handlat. Sanna hade inte blivit så glad över att behöva lämna tillbaka sin minigris. Jennie och Becka hade nästan gått med på att låta henne ha kvar den när de såg hennes blå, tårfyllda ögon, men de behövde få tillbaka alla pengarna.
Klockan var kvart i sex när en lite gul postbil tvärnitade utanför A6 och tre tjejer sprang allt de orkade för att hinna innan de stängde. Tjejerna var Jennie, Becka och Sanna, som skulle shoppa. När de kom ut därifrån hade Jennie köpt: ett par svarta mjukisbyxor, ett par jätte mörka solglasögon, en svart tröja med gråa blommor och ett par svart klackskor. Becka hade köpt: ett par svarta mjukisbyxor, en svart mössa, ett grått linne, ett par vita och rosa streetskor och en svart luv tröja. Sanna hade köpt: ett par svarta mjukisbyxor, en mörk grå tröja och ett par svarta tygskor.
Som Jennie sa:
”Vi måste ha de rätta kläderna om vi ska rädda Jeppe.”
Nu när de hade de rätta kläderna kunde de äntligen försöka rädda Jeppe.
Klockan tolv bromsade en gul, lite postbil utan för ett jätte stort och fint hus i Jönköping. I post bilen satt det en man i tjugoårsåldern, en tjej i tjugoårsåldern, en tjej i trettonårsåldern och en tjej i elvaårsåldern. Alla var svartklädda.
De visste inte redigt hur de skulle komma in för det var en hög mur runt hela huset, som ingen av dem kunde komma över.
Alla hoppade smidigt ut ur postbilen och smög fram till muren. Sanna gjorde ett försök att komma över, men hon var för kort.
”Psst, det växer lite saker här borta. Man kan kanske klättra över på dem…” viskade postkillen lågt. Alla smög fram till postkillen och kollad upp på den höga muren. Han hade rätt det växte murgröna på muren. Om de hade tur skulle de nog kunna klättra på det.
Eftersom att det var postkillen som hittade det var det han som fick testa först. Sanna och Becka kunde inte hålla för skratt när de såg postkillens putande rumpa när han utan framgång försökte komma upp på muren, men med hjälp av Jennies puttar i rumpan kom han till slut upp.
Det gick något lättare för resten att komma över muren.
De smög försiktigt fram till bakdörren 0och kände på låset. Det var öppet, så det var bara att gå in. När de öppnade dörren steg de rakt in i ett kök. Det största och renaste kök de någonsin sett. Alla kastruller och annat var skinande rena. Som tur var fanns det inte en enda kotte i hela köket.
De tassade vidare ut i halen de hade stått i ett par timmar tidigare.
”Okej, så har gör vi. Vi sprider ut oss och letar reda på Jeppe och har vi hittat honom sms:ar vi att vi har hittat honom. Okej, fattar alla?” viskade Jennie och tittade sig runt omkring ifall att det skulle komma någon.
”Jag tror det…” sa Sanna fundersamt. ”Men vad gör vi om vi blir upptäckta då?”
”Men, snälla lilla Sanna, vad tror du? Springer så klart”, sa Becka överlägset.
De spred ut sig över hela huset, men de kunde inte hitta Jeppe någon stans.
Postkille började bli lite hungrig av allt letade så han gick tillbaka till köket. Han kunde inte hitta något att äta där så han gick in i rummet där maten fanns.
Gissa vem som satt där? Jo, Jeppe med en bulle i handen och ett jätte flin på läpparna.
”Tja, vill du också ha?” frågade han postkillen vänligt.
”Näe, ja var mer sugen på ballerina. Finns det?”
”Ja, det finns där borta”, sa han och pekade på en hylla. ”Får ja fråga vad du gör här?”
”Ehh, Ja letar efter någon som heter Jeppe. Har du sett honom?” sa han generat efter att ha blivit på kommen med att göra inbrott.
”Ja, det är klart ja gör”, svarade Jeppe glatt.
”Gör du? Vi har letat jätte länge nu. Vet du var han är?” sa postkillen lättat.
”Här”, sa Jeppe och pekade på sig själv. Han log ett jätte leende och tryckte in resten av bullen i munnen.En timme senare och en massa övertalning senare satt det tre tjejer och två killar i den lilla, gula postbilen.
Jeppe ville inte först följa med, men när Jennie påminde honom om Mormors bullar, ville han mer än gärna åka hem. Mormors bullar var de godaste bullarna i världen tyckte han.
De hade lagt alla pengarna på hennes säng och Jeppe hade skrivit ett hejdå-brev och sagt att han skulle sakna henne och att han skulle kunna hälsa på, men att han inte kunde leva utan Mormors bullar.
När Cinna fick se Jeppe blev hon jätte glad. Postkillen fick också följa med hem.
”Detta är postkillen”, sa Sanna till Cinna. ”Jennies nya pojkvän”, sa hon med ett retsamt flin.
”Hrm, ja heter faktiskt Emil. Trevligt att träffas”, sa han och stekte fram handen.
Nu var alla glada igen, eller nästan alla. Sanna och Becka var inte lika glada som alla andra.
Att man inte ska sälja Jeppe på blocket. Det blir bara jobbigt att rädda honom då.

Va tyckte ni.??
Om ni undrar varför det står ..... i början var det för att ja inte skrev deras adress..
mormor och morfar fick den som julklapp <3

Matte! Som tur är var det den sista lektionen. Jag kollade upp och såg att Rechelle  vinkade ivrigt och sen började viska ivrig med sina kompisar. Jag satte mig för mig själv längst bak i klassrummet. Jag satte mig ner och började klottra i blocket.  Lektionen flöt på utan att läraren ställde en enda fråga, så ja lyssnade inte så mycket.
När det ringde ut var det dags at sluta.
”Hej Stephanie, följer du med och kollar på när killarna spelar? ” sa Rechelle utanför dörren.
”Nej, jag ska spela mot Heath, men det är på fotbollsplanen. Vi slog vad om vem som var bäst.” Hennes ögon blev dubbelt så stora när jag sa det.
”Mot Heath! Han är ju näst bäst i laget, efter Mike så klart. Du kommer aldrig vinna. Hoppas att det inte var något farlig ni slog vad om.” Hennes brist på förtroende fick mig att känna mig ännu mer tvungen att vinna.
”Om jag vann skulle han försöka övertala deras tränare att låta mig vara med i laget. Om han vann skulle jag hångla med honom, men han kommer inte att vinna.”  Jag såg på dem att de inte trodde på mig.
Vi gick mot planen och när vi var framme såg jag att det satt en massa folk på läktaren. Heath och de andra killarna från laget stod vid kanten av läktaren. Jag vinkade glatt till dem när jag närmade mig dem. Jag slängde av mig väskan i utkanten av planen.
”Jag trodde inte att du skulle komma. Du är med i det laget”, sa han och pekade på en grupp killar.” Spela så bra som du kan och så bestämmer publiken vem som är bäst. Fattar du?” Ja nickade till svar och granskade mitt lag. ”Då kör vi då, jag längtar tills jag vinner.”
Jag sprang bort till de andra. Vi fick börja för annars tyckte Heath att det skull bli för enkelt. Så startade det. Det var inte så lätt att spela i jeans, men som tur var de inte tajta utan pösiga. Annars vet jag inte vad jag hade gjort. De första tio minuterna tog jag det lugnt och höll mig i bakgrunden för att titta hur alla spelade. Sen började jag spela på riktig, jag dribblade förbi alla i min väg. Det roligaste var när jag tog bollen av Heath. Han såg ut som ett frågetecken. När jag tog bollen av Mike hörde jag förvånade rop från publiken.
När matchen var slut hade jag gjort sju mål.
”Vad var det jag sa”, viskade jag kaxigt till Heath när vi skulle se vem som vann.” Okej, de som tycker att jag vann räcker upp en hand.” Nästan alla på läktaren räckte upp handen. Heath bar gapade och de andra i laget skrattade åt hanns ansiktsuttryck.” Jag tror att tränaren väntar på dig.
”Men… men, hur kunde du vara så bra? Du är ju tjej.” Det fick mig att bli arg. Om det var något som fick mig att bli arg så var det att säga att tjejer var sämre än killar i sport.
”Bara för att jag är tjej så betyder det inte att jag är sämre på en del saker. Hoppas att du har det klar för dig.”
Jag vände på klacken och gick mot Rechelle och hennes vänner. Ett triumferande leende spred sig över mina läppar.
Jag drog upp min väska från gräset och skuttade mot Rechelle och hennes kompisar.
”Alvarligt, du spelade skiten ur dem.  Stephanie detta är Nikki Benson, Jennifer Joelson, Cassi Ewing och Hayley Lenz.”
Nikki var hon med blont hår och jätte stor glasögon framför de gröna ögonen. Jennifer var den typiska cheerleadern. Hennes ljusbruna hår var uppsatt i en lång hästsvans. Sen var det Cassi. Hon var den korta tjejen i mörkblå koftan. Hennes hud var väldigt blek, vilket framhävde hennes klarblå ögon. Hon lade tillbaka en slinga av håret bakom örat och log ett självsäkert leende när Rechelle sa hennes namn. Hon hade en slinga av blått i hennes kolsvarta, uppklippta håret. Att döma av hennes utseende och ansiktsuttryck så skulle hon inte låta någon köra med henne, vilket jag inte häller tillåter. Hayley hade klippt sitt bruna hår i page.
”Men jag ska hem nu, men ses imorgon”, sa jag och började gå bort mot bilen. När jag var nästan framme drog någon mig i armen. Jag vände mig om och såg Cassie.
”Du var väldigt duktig. Mycket bättre än Heath och till och med bättre än Mike. Gör du något idag eller skulle du vilja följa med mig till stan, eller nåt?” frågade hon vänligt och tittade upp på mig genom sin lugg.
”Visst, men jag måste bara åka hem och gå ut med hunden.”
”Kan inte jag följa med dig hem? Om jag får, för jag åkte buss idag så jag har igen bil här.”
”Okej, det kan du väll om du vill.” Jag gick fram mot bilen och låste upp den. Hon öppnade självsäkert bildörren och satte sig. Den tjejen hade i alla fall självförtroende, undra om hon någonsin kände sig generade eller nervös. Troligtvis inte.


Va tycker ni??
Sorry för att den blev så kort men det passade att börja på nytt kapitel sen...;)

Kram becka<3

Jag vred på mig i sängen och kisade med ögonen mot väckarklockan på nattygsbordet. Jag kravlade mig ur sängen och gick sömnigt ut till badrummet. Det fanns fyra badrum i huset annars vet man inte hur det hade gått. När jag såg mig själv i spegeln, kunde jag inte fatta att det var jag. Jag hade ändrats drastiskt under det senaste halvåret. Och då menar jag inte att jag hade slutat spela fotboll och bry mig om något, utan utseendemässigt. Nu hade jag alltid mörka ringar under ögonen, som fick det att se ut som om jag inte hade sovit på en vecka. Det var tack vare mina drömmar som höll mig vaken. Min glöd i ögonen var oftast borta. Fast vid speciella tillfällen var den tillbaka och likadant var det med mitt självförtroende. Om jag skulle vara ärlig mot mig själv, hade jag mer glöd i ögonen och självförtroende här i Richmond Hill än på någon annan plats.
Jag drog på mig et par slitna jeans och en slappt sittande t-shirt och gick ner. Klockan var för mycket så jag tog med mig en macka till bilen.
Skolan låg ungefär tio minuters bilfärd från huset.
Jag parkerade vid tennisplanerna och gick mot receptionen. Lukten av dam parfym slog emot mig när jag steg in. Doften kom troligtvis från kvinnan bakom disken. Hennes permanentade hår gick i olika blonda nyanser och det såg väldigt fejkat ut. Att döma av hennes namnskylt hette hon Maria. Hon gav mig schemat, min skåpsnyckel och en stor, klumpig karta över skolan.
När jag gick mot huvudingången lyftes jag plötsligt upp av någon och blev omfamnad.
”Hej på dig din snygging” bokstavligt skrek Heath, vilket fick alla på radien av tio meter att titta på oss och mig att rodna.
”Hej. Kan du vara snäll att sätta ner mig”, sa jag och petade honom i magen med den handen som inte var i kläm. ”Har ni sett Rechelle?”
”Nu tar vi en sak i taget. Jag visste inte att du gick här, jag har aldrig sett dig innan. En snygging som dig kan man ju bara inte missa.” Rodnaden kom tillbaka.
”Det är min första dag här så skäm inte ut mig. Har du sett Rechelle?”
”Nej, men vilket skåpsnummer har du?” Han lade armen om mina axlar och drog med mig mot huvudingången.
”Hundratrettiotvå. Var kan man anmäla sig till skolans fotbollslag? Jag har tänkt börja spela igen.”
”Spelar du fotboll?” sa han förvånat.” Du ser inte ut att spela fotboll, mer som en cheerleader.”
”Det finns inget tjejlag i år, det finns inte tillräckligt med spelare.” Eric log ett blygsamt leende.
Jag rynkade fundersamt pannan. ”Kan jag inte spela med er då?” Jag kunde gissa mig till svaret på den frågan. Hur många gånger hade jag blivit utskrattad för att jag sa att jag var bättre på fotboll än killarna, men sen visade det sig att jag var mycket bättre än dem.
”Nää, du skulle aldrig klara att spela en match med oss. Vi spelar lite bättre än tjejerna.” Men han hade fel. Han rufsade mig retsamt i håret på ett sätt som fick mig att känna mig liten, vilket jag var i jämförelse med honom. Det var inte många som var i samma ålder som mig, jag hade mött som var bättre än mig. Jag drog mig ur hans grep och stirrade intensivt på honom.
”Vågar du slå vad?” frågade jag utmanade. Jag bara älskade att slå vad innan. Det hade något med spänningen och pressen på en som gjorde att jag gillade det.
”Om du nu är så bra kan du väll vara med och spela efter skolan? Publiken bestämmer vem som vinner. Om jag vinner måste du hångla med mig.” Hanns självbelåtna leende störde mig lite. Jag rörde inte en min när han sa det. Jag hade slagit vad många gånger och det var inte det värsta av allt jag har blivit tvungen att göra.
”Okej, men om jag vinner måste du försöka övertala er tränare att ta med mig i ert lag.”
”Okej, då säger vi det.” Han flinade av bara tanken.” Jag kan lova att du kommer att ångra dig.” Jag var fullt medveten om att alla i närheten hade hört vart ända ord.
”Jag måste gå nu. Vet ni vart mitt skåp är?” sa jag vänt mot de andra.

Va tycker ni??
Va kan bli bättre??

Massa kramar becka.<3

Jag satte mig käpprakt upp i sägen och hörde ett skrik växa upp ur min strupe. Jag torkade bort svetten i pannan, med baksidan av handen. Tårarna rann hejdlöst nerför mina kinder. Jag hade drömt samma dröm som jag brukade. Jag hade sett Sarah, men hon gled ifrån mig så fort hon var inom räckhåll. När jag var bara några meter ifrån henne gled hon smidigt undan.
 Jag hade råkat somna efter att jag hade packat upp alla mina saker. Någon, jag gissar att det var mamma, hade lagt en mjuk filt över mig.
När jag kom ner till köket satt alla redan ner och åt frukost. Paul och Lauren var tvillingar, men inte ett dugg lika. Dom var båda arton år och gick sista året på high school. Lauren var den populära cheerleadern, med massa smink och vänner. Paul var den överbeskyddande brodern. Oftast var det bara jobbigt, men ibland vara det till stor hjälp. Han brukade spela fotboll, men efter att ha fått en komplicerad knäskada fick han inte spela i skolans fotbollslag längre, vilket han inte var så förtjust i. Så han hade rätt många vänner han med.
Jag bredde mig en macka och gick och satte mig vid bordet, men det blev lite torrt, så jag bestämde mig för att ta lite mjölk. Jag fick ställa mig på tårna för att nå ett tillräckligt stort glass.
”Stephanie, vad fan är det där på din rygg?! skrek Paul. Jag ställde in mjölken och vände mig mot honom. Jag behövde inte titta efter vad han menade, jag hade räknat med att han skulle reagera så här, men det var min ensak och inte hanns.
”Paul, svär inte, är du snäll”, sa mamma lågt.
”Men… men, hon har ju en tatuering på ryggen.” Han slängde ur sig ordet tatuering som om det vore en svordom.
De orden fick mamma att tappa sin sked i bordet. Hennes minn avslöjade att hon inte trodde att det var sant. Eller att hon inte ville att det skulle vara det.
”Snälla Stephanie, säg att det inte är sant”, vädjade hon lågt. Jag tittade ner i golvet utan att säga ett ända ord. För vad skulle jag säga. Paul hade ju rätt, jag hade ju två ess på min högra skuldra, men pappa hade faktisk varit med när jag gjorde det, så det var inte så att jag hade gjort den utan tillåtelse.
Jag tog min macka och mitt mjölkglas och gick ut ur köket, men innan jag gick så hann jag sen glimt av Pauls högröda ansikte, och han såg inte ut som han tänkte hålla tyst om sina åsikter. Jag gick upp till mitt rum och satte på tv:n.  Det fanns så många kanaler att jag inte orkade kolla igenom alla, jag bara tog vad som var på, vilket var Tyra Banks show. Hur högt jag än hade ljudet på kunde jag ändå hör hur det diskuterades en trappa ner i köket.
Jag satt kvar i sängen och tittade på tv tills att jag blev tvungen att kliva upp så att jag inte skulle komma sent till jobbet. Mammas kompis ägde en glassbar vid gallerian, så hon hade fixar ett jobb åt mig.
Det var inte svårt att hitta till gallerian, för jag hade varit där många gånger på mina besök.
När jag kom till glassbaren sa Helene att jag skulle stå i kassan, vilket var rätt tråkigt för det var inte så mycket folk på en söndag. De enda som satt där inne var en tjej som såg ut att vara i min ålder, men kort, spretigt, mörkbrunt hår och bruna ögon och en man i trettioårsåldern i kostym.
Jag satt och stirrade in i de ljusgröna väggarna tills det började snurra i huvudet.
Till sist gick manen ut genom dörren, med ett stressat ansiktsuttryck.
Jag gick nervöst fram till tjejen med det korta, spretiga håret.
”Får jag sätta mig här?” frågade jag tveksamt och drog nervöst handen genom mitt ljusa hår.
”Ja, det är klart att du får. Det är faktiskt rätt tråkigt att sitta själv.” Hon stoppade ner en del av sakerna som låg på bordet i sin svarta väska samtidigt som hon pratade. Vi satt och pratade en lång stund om allt och inget. Hon hette Rechelle Evens.
”Jag tror att jag känner igen dig, men du bor inte här va? Du är lik någon, men jag tror att jag har sett dig innan ändå.” Hon fick en rynka i pannan när hon funderade.
”Jag har varit här många gånger och hälsat på, för min mamma och syskon bor här.” Jag såg hur det klickade till i hennes huvud.
”Du är Lauren och Pauls lillasyster va? Jag visste att du var lik någon, men jag kunde inte sätta fingret på det. Dom har sagt att du skulle flytta hit.”
”Ja.”
Jag hörde röster utifrån och såg ett gäng killar komma gående. Dom satte sig ner på en bänk och satt och pratade. En av dem fångade min uppmärksamhet. Han satt på muren bredvid bänken och skrattade och hans ljusbruna hår fladdrade i vinden. Rechelle följde min blick och såg att jag tittade på killen på muren.
”Det är inte änns en idé, honom får du aldrig. Jag kan säga dig att det är många som har försökt, men ingen har lyckats. Någon dejt eller så har han väll gått på, men det blir aldrig något. Och om det har blivit något så varar det inte länge. Det är egentligen rätt konstigt för han skulle kunna få vem han än ville. Han är klart snyggas på skolan, snyggare än någon av sistaårseleverna. Du kan fråga vem som helst om vem som är snyggast så skulle de svara att det var han. Hjälp, nu babblar jag så där mycket igen. Mamma säger att hon inte fattar hur jag hinner andas samtidigt som jag pratar.” Hon skrattade till ett litet skratt som fick det att rycka i mina mungipor. Hon pratade på och jag lyssnade med ett halvt öra.
”Vad heter han?” frågade jag nyfiket.
”Mike Lang. Han syster går i din systers klass.”
”Håller med, han är verkligen snygg”, sa jag drömmande. Det var inte hela sanningen, han var mer en snygg.
”Ja, det är han, men problemet är att alla tycker det. Han är lagkapten för skolans fotbollslag och han har ett band med några andra. De heter Saints or Soldiers. Dom är faktiskt rätt bra, men en del av tjejerna på skolan tycker bara om dem för att han är med. Vilket är lita överdrivet”
Jag hörde inte det sist för Mike log ett bländande leende som tog andan ur mig. Jag satt som paralyserad och tittade på honom.  Jag kände något jag inte känt på länge, jag kände att jag ville ha honom. Jag ville känna min hud mot hanns, jag ville känna hanns läppar mot mina. Jag ruskade på huvudet, som om det skulle hjälpa mig att få ut tankarna ur huvudet. Det hjälpte så klart inte. Rechelle viftade med handen framför mina ögon för att få min uppmärksamhet. Behöver jag säga att den var någon annan stans.
”Men herregud. Du är ju som besatt av honom.” Hon tittade skeptiskt på mig, med höjda ögonbryn.
”Nää, du kan inte säga att jag är besatt av honom, men han är så otroligt snygg.”
”Nämen, det menar du inte. Han är ju så het att man kan steka hamburgare på honom” sa hon och skrattade ett skratt som smittade av sig.
Jag vände hastigt på huvudet så fort jag kände vinddraget från dörren när de steg in. Den största av dem fem dem kom in först. Jag reste mig stelt upp från stolen, efter att ha suttit så länge, och gick bort mot disken. Jag kom fram till disken samtidigt som de gjorde det.
”Okej, efter som jag är bäst får jag börja”, sa den största självsäkert. Han tittade på mig under sin svarta lugg och log. När jag hade tagit allas beställningar kom det jobbiga att göra dem med. Men som tur var klantade jag mig inte den här gången, vilket var tur.
”Vill ni ha något mer?” frågade jag av ren rutin. Jag drog handen genom mitt blonda hår och tittade på dem.
”Ja det var en sak till jag ville ha”, sa den största av dem som hette Heath. Jag suckade ljudligt och det fick alla att le. ”Dit telefonnummer”, sa han flörtigt.
”Ledsen, men jag lämnar inte ut mitt numer till vem som helst”, sa jag retsamt samtidigt som jag sträckte mig mot servetterna som stod på en hylla bakom mig och krasade ner mitt numer på den. ”Här, men var snäll och dela med dig till de andra med”, sa jag och blinkade till honom när jag räckte fram servetten. Jag visste inte hur jag hade fått tillbaka mitt självförtroende, men jag hade helt klart fått tillbaka det. När han skulle ta servetten drog jag undan den och stäckte fram den andra handen. ”Men bara då måste jag få era”, sa jag och tittade på var och en av dem.  När jag mötte Mikes blick stannad spred sig ett leende på mina läppar. Till min förvåning besvarade han leendet, men hanns leende fick mig att åter tappa andan, så jag blev tvungen att titta bort.
Alla skrev sina namn och numer på en servett och gav dem till mig.
”Vad heter du då? ” frågade Heath och alla tittade frågande på mig.
”Stephanie”. Men det var inte jag som svarade utan det var Rechellle som svarade.”Hej Rechellle. ” .” Nu var det inte den Heath som pratade utan han med det blonda håret och gröna ögonen. Jag tror att han hette Eric Swan. Deras blickar möttes och de tittade generat bort.
”Åh, så gulligt”, retades Heath och putade med munnen. Som svar fick han ett slag i magen.” Eric är kär, så mysigt”, lyckades han klämma fram mellan svordomarna.
Vi satte oss alla vid det största bordet vid fönstren. Jag kunde inte släppa Mike med ögonen, hur mycket jag än försökte.
Timmarna flöt på och när det var dags får att stänga kom jag på mig själv med att jag inte ville gå hem än. Det var något med killarna som jag gillade. Dom var liksom äkta, de fejkade inte som så många andra gjorde.
Jag tog upp nycklarna ur handväskan och fumlade lite innan jag kunde låsa.
”Var är din bil?” frågade jag när jag upptäckte att den ända bilen som stod på parkeringen var min.
”Jag tog bussen.”
”Men jag kan skjutsa hem dig om du vill?” frågade jag vänligt.
”Ja det vore jätte snällt. Jag gillar inte at åka buss, det får mig att må illa.” blicken i hennes ögon avslöjade hur tacksam hon var.
”Är det din bil?” frågade Heath förvånat och nickade mot den svarta Mercedesen.
”Ja”, sa jag besvärat och tittade ner i marken. Jag hatade när folk frågade det. Okej, vanligt folk tycker oftast om att visa upp sina nya bilar, som får ens vänner att vissla, men inte jag. Det är nog något fel på mig. Kunde inte pappa bara ha köpt en gammal, skruttig bil istället för den nyaste han kunde hitta.
”Men… men det är ju den nyaste modellen. Dom är ju fan svin dyra.” han hade fortfarande samma förvånade tonfall och ansiktsuttryck, vilket störde mig lite. Fast det skulle jag aldrig erkänna.
”Äh, jag råkade krocka min andra bil. så pappa köpte en ny. Han äger typ ett företag, så han har rätt mycket pengar. Tro inte att jag är bortskämd för det, för det är jag inte.”
”Jaja, vi tror dig. Då ses kanske vi imorgon då, Rechelle. Eric kommer säkert att träffa dig”, sa han skämtsamt och vek smidigt undan för ett av Erics slag.
Rechelle bodde inte så långt ifrån mig, i ett gulligt trähus. Det var byggt i en gammal still, men det var det finaste huset jag någonsin sett.
När jag kom hem satt Paul vid köksbordet och pluggade. När jag mötte hanns blick såg jag att jag att han inte hade glömt det där med min tatuering. Det skulle han nog inte göra i första taget. Han fick tjura hur mycket han ville, jag skulle aldrig ångra att jag hade gjort den.
När jag väll kom upp på mitt rum satte jag mig klumpigt ner i min sägn, men när jag väll hade satt mig ner orkade jag inte gå upp igen, så jag drog av mig byxorna och tröjan och slängde dem i en hög på golvet. Jag struntade i att jag inte hade borstat tänderna eller tagit bort mitt smink. Jag var så trött att jag somnade direkt.

Jag såg skogen flimra förbi genom bilrutan, samtidigt som jag körde mot Richmond Hill. Jag hade höjt volymen på stereon så att det inte gick att hör något annat. Det var min favorit låt som spelades, så jag stängde av stereon tvärt. Den påminde om för mycket.
 Det började ringa i min mobil, så jag fiskade upp den ur fickan på mina mysbyxor. Det var mamma.
”Hej”, svarade jag tonlöst.
”Hej, gumman. Om jag inte är hemma när du kommer ligger nyckeln i den stora, blå vasen på trappan. Jag hade lovat att komma och fika hos Janet. Om jag inte kommer så blir hon så där tjurig som hon brukar bli när hon inte får som hon vill, men kan du ringa när du har kommit om jag inte är hemma? Du kommer säkert att få massa nya kompisar, så var inte orolig för det.” Hon hade bara prata på utan att bry sig om att jag inte lyssnade. Hon brukar göra när hon var orolig.
”Ja, det kan jag väll göra, men måste lägga på nu, ses sen.” Egentligen behövde jag inte alls lägga på, men jag orkade inte prata mer med henne. Det var inte det att det var något fel på henne, men jag var så nära att bryta ihop att jag fick köra in till vägkanten.
Jag satt med huvudet i händerna och kände hur känslorna svämmade över. Jag bara satt och skakade när tårarna tog slut. Det hade gått mer en ett halvår, jag borde ha blivit bättre på det här, men det hade jag inte. Jag blev aldrig bättre på att handskas med sorgen som bodde i mig, men jag hade i alla fall börjat leva igen och umgås med mina kompisar som jag hade stött bort i början. Jag saknade henne varje minut, varje sekund. Jag stoppade in nycklarna i tändningen och startade bilen.
Jag tänkte bli bättre på detta, men jag tänkte inte glömma, bara bli bättre på att handskas med sorgen.  Denna flytt skulle bli en ny start. Börjad på ett nytt kapitel.
Jag hade bestämt att jag skulle börja med det ända som betydde något för mig längre. Jag skulle börja med fotbollen igen. Det vara den ända platsen som det kändes som om jag inte var ensam. Vi hade spenderat timmar på fotbollsplanen hemma i Jacksonville i norra Florida. Det var där jag mådde som bäst, där mådde jag till och med bra. Det var det ända stället jag kände mig hel på, men jag hade slutat med att spela för det kändes inte rätt.  Det skulle ju aldrig bli ett helt lag igen. Aldrig.
Will grymtade till i sömnen bredvid mig. Han hade sovit hela vägen. Egentligen var det inte min hund, han var Sarahs. Hennes föräldrar tyckte att det vore bättre om jag tog hand om honom, för det hade Sarah velat, men inte ens han kunde muntra upp mig. Det kunde inget eller igen. Visst hade de försökt, det var inte det, men inget de sa eller gjorde skulle ge mig min bästis tillbaka.
Så Will hade fått följa med mig. Jag drog med fingrarna genom hans mjuka päls.
Jag hade åkt från Jacksonville, i Florida, tidigare på morgonen, efter att jag hade vinkat av pappa vid flygplatsen. Han skulle flytta till Kina för att han hade fått något jobb på något företag. Det var därför jag körde här på motorvägen i min ensamhet, med en massa väskor i bagaget. Jag hade vägrat att flytta till Kina när pappa föreslagit det. Jag kunde ju inte bara flytta till Kina, av alla ställen. Hur skulle jag då kunna träffa mina kompisar? Bara det inte hade varit så långt bort så hade det gått. Det var då jag kom att tänka på en stad drygt två och en halv timma här ifrån. Richmond Hill. Där jag hade tillbringat större delarna av mina lov. Jag bestämde för att flytta hem till min mamma och mina syskon i Richmond Hill, i östra Georgia. Inte för att jag hade någon stor lust att flytta och det berodde inte på att jag inte tyckte om min mamma eller mina syskon, för det gjorde jag. Det var i alla fall i samma land, men jag skulle sakna mina kompisar. Fast jag är inte så säker på att de skulle sakna mig.
Jag parkerade bilen på parkeringen och gick mot dörren. Det plingade till i klockan ovanför dörren när jag steg in. Doften av blommor slog emot mig som om jag hade klivit rakt in i en vägg när jag kom in. Tårarna brände bakom ögonen när jag kände doften. Jag köpt fyra buketter med röda rosor. Expediten tittade frågande på mig när tårarna började rinna nerför mina kinder. Hon trodde väll att min kille hade gjort slut och att jag skulle försöka att få ihop det igen. Att döma av hennes min var det precis vad hon trodde, men hon fick tro vad hon ville, det gjorde inte mig något.
Det var bara en kvart kvar till jag var framme vid mammas hus.
Huset var öde och tyst när jag öppnade dörren till huset. Så jag hade hela huset för mig själv. En stund i alla fall.
Jag visst vilket rum jag skulle ha, det jag alltid brukade ha när jag bodde här. Det var ett ganska stort rum med en stor balkong med utsikt över baksidan av tomten. Mamma hade antaglige tapetserat sen jag sist var här, för jag kände inte igen de vita och bruna väggarna. Konstigt nog kändes det inte som hemma, fast att det var samma färger på väggarna och på möblerna. Ända skillnaden var att detta rummet såg mer vuxet ut än mitt gamla rum hemma i Jacksonville, annars var dom väldigt lika. Okej, detta rummet var lite större, men inte mycket. Detta rummet passade mig bättre. Mitt gamla rum kändes mer som hemma, vilket jag saknade.
Det första jag gjorde vara att sätta alla rosorna i olika vaser, så att doften av dem skulle spridas i hela rummet. Det påminde mig om Sarah. Hon brukade alltid ha minst en bukett röda rosor på sitt rum.
Jag packade långsamt upp mina saker ur resväskorna. Jag tog upp fotoramen, med på mig och Sarah i. Fotografiet var taget på hennes sjuttonårsdag, samma dag som vi hade krockat. Sama dag som mitt liv tog en dramatisk vändning. Samtidigt som jag stod där och tittade och mindes kände jag plötsligt hur tårarna började rinna. När de väll börjat rinna kunde jag inte stoppa dem. Jag såg allting spelas upp i huvudet. Ljusen som kom närmare och närmare med en fart som inte ens jag körde i. Jag ställde hastigt när ramen på det lilla nattygsbordet.

vad tycker ni??
bra eller dåligt??
vad kan bli bätrre??

Kap.2

Tankarna snurrade fortfarande runt i huvudet på mig som små bin när jag satte mig på en ledig bänk. Bänken stod i utkanten av ett skogsparti. Om det inte hade varit höga stängslen med taggtråd hade det kanske inte känts lika instängt, men stängslen påminde mig ständig om att jag inte kunde fly från allt.
De andra ungdomarna strömmade ut ur byggnaden efter lunchen. Då skulle väll Serena och hennes gäng komma snart så jag reste mig stelt upp från bänken och gick i den lilla skogsdungen. Där brukade jag gömma mig när vi fick vara ut. Oftast hittade de mig inte där men ibland gjorde de det ändå. Jag brukade sitta på en parkbänk längst in vid stängslet och vänta på att tiden skulle gå. Jag gick bort mot den slitna, gamla parkbänken och satte mig ner.
Plötslig hörde jag hur någon eller några kom emot mig. Att döma av fotstegen var det mer än en och troligen inte en kille, för stegen var för lätta för det. Stege tystnade för en sekund, men fortsatte lika plötsligt som de hade stannat. Jag såg konturerna av tre personer lägre in i skogen. När de kom ut ur skuggan såg jag med fasa vilka det var. Det var Serena och hennes gäng. Min dag kunde bara inte bli sämre. Jag kurade ihop mig på den kalla bänken och försökte att inte synas, men det hjälpte inte.
”Se vem vi har här då.” Serenas röst var vass som eggen på en kniv och likt en kniv skar den genom mig. ”Vem fan var killen du pratade med innan vid lunchen?” Jag backade bakåt mot ett träd i ett försök att komma undan dem. ”Svara då för fan? Vem var han?”
Hon knuffad mig så att jag slog i huvudet mot den hårda barken på trädet bakom mig.
”Jag… jag, vet inte”, stammade jag fram och höll mig om mitt bultande huvud. Jag visste att hon inte skulle nöja sig med det svaren, men vad skulle jag ha svarat? Jag visste ju inte ens vem han var.
”Du vet inte vem han är? Hur dum tror du att jag är. Du pratade ju med honom, då måste du ju för fan veta vem han är!” morrade hon hotfullt och stirrade mig rakt i ögonen, så at jag blev tvungen att titta bort. ”Jag hoppas att du inte pratar med honom igen. Fattar du? Han är min.”
Jag svarade inte direkt på hennes fråga, vilket fick henne att bli arg. Hennes knä träffade mig rakt i magen. Jag sjönk ihop vid trädets stam. Mina andetag var ryckiga och jag höll ett krampaktigt grepp runt min mage. Smärta skar som knivar genom hela min mage. Jag kippade efter luft och tittade skräckslaget på när Serena tog fram en liten fickkniv ur fickan på sina tajta jeans. Jag försökt krypa bort från henne när jag såg den lilla fickkniven i hennes hand. Jag hade sett just den kniven för många gånger och ärren på mina armar lät mig aldrig glömma den heller.
Hon drog eggen på kniven mot min handled. Det sved till och det började sippra ut blod ur såret.
De vände på klacken och lämnade mig ensam kvar vid trädets stam.
Serena vände sig om när hon hade gått fem meter och vände tillbaka. Hennes långa fingrar smekte över min kind. ”Så går det om man inte gör som jag vill.” Hotfullheten i hennes röst fick mig att rysa. Hon spottade mig rakt i ansiktet och vände på klacken och gick i snabb takt bort från mig.
Vinden grep tag i mitt hår när jag försökte resa mig upp från marken. Blodet som sipprade ut ur såret på armen hade gjort en stor fläck på mitt vita linne. Mitt huvud bultad, så jag fick ta tag i en gren för att inte falla. Marken rusade upp mot mitt ansikte när jag inte längre kunde hålla balansen. Spelade det ens någon roll om jag låg kvar här för evigt? Det var ju ingen som skulle sakna mig ändå. Så jag låg kvar.
”Eli?! Varför ligger du där?” Killens ansikte från matsalen kollad skeptiskt på mig där jag låg. När han såg blodet på mitt linne ärnades hans ansiktsuttryck från skeptiskt till argt. ”Serena?” han lyfte på ögonbrynen när han sa hennes namn.
”Ja men du behöver inte bry dig, kan du gå är du snäll?” Jag behövde inte ner bekymmer än vad jag redan hade. Jag reste mig upp och stod och vacklade i några sekunder innan jag hittade balansen. ”Jag behöver inte din hjälp, okej?” Min ton var kanske en aning vass, men med tanke på vad som hände för att jag pratade med honom innan ville jag inte se honom mer. ”Kan du bara inte gå?”
”Okej. Du värkar ju klara dig bra, så du behöver nog inte någon hjälp”. Hans röst dröp av sarkasm, men log ett retsamt leende mot mig, men jag log inte tillbaka. Jag tänkte inte ge Serena en till anledning till att slå mig. Den första anledningen till att hon får slå mig är att jag är jag.
Vem skulle vilja vara mig? Ingen skulle jag tro. Vem vill vara en liten tjej som inte kan försvara sig och knappt räcker upp till hyllan i köket där tallrikarna står? Det ända som jag tyckte om med att vara mig var mitt hår. Det vara långt, uppklippt och sandfärgat. Jag visste att Serena var avundsjuk på mitt hår, men det skulle hon nog aldrig erkänna. Hon har själv klippt av det ett tiotal gånger, men det tjänade inget till. På något konstigt sätt växte det alltid ut igen, vilket retade Serena väldigt mycket, vilket lede till att hon tog ut sin ilska på mig. Så jag vet inte om jag tyckte om mitt hår hela tiden.
”Jag klarar mig bättre utan dig i vilket fall som helst.”. Men så lätt lät han mig inte slippa undan.
”Vad är det?” Hans genomträngande blå ögon tittade alvarligt på mig.
Jag tittade mig panikslaget omkring, men jag såg inte en skymt av Serena och hennes gäng. ”Snälla bara gå. Jag vill inte se dig mer, du ställer bara till med problem.” Jag såg att han blev sårad av mina ord, men vad skulle jag säga?
”Varför?”
”Prata inte med mig mer bara.” Jag vänd mig om och började gå mot byggnaden. Det hade varit bättre om jag inte hade vacklat till och trillat pladask på marken. Det var synd att jag fortfarande yr efter slaget i huvudet. Killen började gap skratta åt mig där jag låg i en hög.
”Kul att jag roar dig”, min röst var vass av irritation. Han räckte mig sin hand för att hjälpa mig upp och jag tog den. Hans ansiktsuttryck var inte längre roat när han drog upp mig på fötter.
”Var det därför Serena slog dig? För att du pratade med mig?” hans ljusblå ögon borrade sig in i mina. När jag inte svarade tolkade han det som ett ja. ”Det är ju sjukt. Du får väll för fan prata med vem du vill! Det är inte hon som bestämmer vem du pratar och inte partar med. Hon vågar knappast göra något när jag är i närheten. Okej?” Varför brydde han sig? Det var aldrig någon som brydde sig om mig. Jag nickade och stödde mig mot honom när vi gick bort mot ingången.
”Oh, jag har inte ens sagt vad jag heter.” Han tittade ursäktande på mig. ”Jag heter Hector.”
”Det var fint”, mumlade jag samtidigt som jag vinglade till. Han mumlade något till svar men jag var fullt upptagen med att se var jag satte fötterna för att höra vad han sa.

Va tycker ni??
Säg gärna till om ni tycker att något kunde vara anurlunda eller anra åsikter...
Hoppas att ni gillade den.. <3

Kap.1

Jag tog med mig min bricka med mat och satte mig längst in i hörnet av den lilla matsalen. Jag drog in ett andetag av den instängda luften och tittade runt i salen.
Det satt tjugofyra barn och ungdomar i salen. Det fanns femton ungdomar som var i min ålder.
De flesta var föräldralösa eller hade de föräldrar som inte brydde sig om dem. Vi var här för att lära oss att uppföra oss. Dirty Hall var en ungdomsanstalt för barn med kriminella föräldrar eller så var de kriminella själva. De minst av oss och de som varit här sen de var små hade föräldrar som var kriminella eller var. De flestas föräldrar levde inte längre.
Själv har jag varit här sen jag var fyra, så jag hade tillbringat tolv år av mitt liv här och det var inget jag var glad över. Dirty Halls vita väggar och sten golv var inte det mest hemtrevligaste stället precis. Jag visste inte riktigt var Dirty Hall låg, eftersom jag var så liten när jag kom. Det ända jag kom ihåg var när de riktad en pistol mot mina föräldrar och fyrade iväg tre skott och sen riktade den mot mig. Jag kommer ihåg det svart mynningen på pistolen, som aldrig verkade ta slut och rädslan som spred sig i kroppen som en löpeld. Sen blev jag instängd i en skåpbil, sen hade allt blivit svart. De säger att de hade hittat mig i skogen med mina föräldrar. De säger att vi hade tur som fick komma hit. Att vi inte blev dödade, som vi hade blivit om vi hade varit vuxna. Men det var inte tur att vi kom hit. Vem skulle tycka att det var tur att man kom till ett helvete. Det var vad mitt liv här var. Ett helvete.
Trots att jag hade tillbringat tolv år av mitt liv här, så hade jag inte en ända vän. Jag var till och med offret för de mesta slagen och kommentarerna. Dom kom oftast från Serena och hennes två kompisar Penny och Catti. Jag tror att anledningen till att de slog just mig var att jag var så liten och inte kunde försvara mig. Jag drog fingret utefter blåmärkena på min arm.
Serena var ett år äldre än mig och det var hon som bestämde här. Det finns ingen här på Dirty Hall som vågar sätta sig upp mot henne, om man inte räknar med vakterna och personalen. Men det var inte så konstigt att hon var arg hela tiden, det hade jag också varit om jag hade bott här sen jag var ett år.
Jag vände blicken mot den nyaste av oss. Det var en kille som såg ut att vara ett år äldre än mig. Han hade bara varit här i en vecka. Hans genomträngande ljusblå ögon svepte runt i rummet. Han såg ut som den typen som skulle hänga med Serena och hennes gäng. Min blick vandrade ner mot hanns muskulösa bröstkorg. Jag skulle kunna slå vad om att inte ens Serena skulle våga reta upp honom. Han mötte självsäkert min blick och jag vände generat bort blicken, efter att ha blivit påkommen med att titta på honom. Han drog handen genom sitt svarta hår och gick i riktning mot mitt bord. Jag satt själv vid bordet så jag antog att det var mig han ville något. Jag kurade ihop mig mot den kalla stenväggen och gjorde mig bered på de slag som oundvikligt skulle komma. Det skull troligtvis göra mycket ondare än när Serena slog mig. Varför var det alltid mig de skulle slå? Det var inte rättvist.
”Det är du som är Eli, va?” Hans röst var inte det minsta hotfull, den var till och med vänlig. Jag tittade skärrat upp på honom från min plats i hörnet. Jag nickade till svar och gjorde mig bered på det oundvikliga.
Han satte sig ner vid mitt bord och började äta på det gamla brödet. Det knastrade ljudligt när han bet i det. Jag satt fortfarande och väntade på att han skulle slå mig, men slagen som jag fruktade så kom aldrig.
Hans genomträngande ögon granskade min hållning och mitt ansiktsuttryck.
”Får jag fråga en sak?” hans blick var forskade och nyfiken. Jag nickade stelt.” Varför sitter du så hopkrupet? Det ser ut som om du är rädd för något”, när han sa de sista orden verkade det som om han kunde svaren på sin fråga.” Är du rädd för mig?” sa han med humor i blicken, han log ett litet leende men sen blev han alvarlig igen.” Varför?”
”Tänker du inte slå mig?” Jag kände en gnutta hopp, men lät den inte ta över.
”Nej, varför skulle jag.” Hans blick gled till mina armar. Han granskade alla blåmärken och ärr som jag hade på armarna.” Vem är det som har gjort det?” sa han utan att släppa mina armar med blicken. Han sträckte försiktigt farm handen för att rör vid det största ärret på min vänstra arm, men jag drog mina armar intill mig. Ärret löpte från armbågen ända ner till handleden. Jag kunde fortfarande inte slappna av. Jag tittade bort mot Serenas bord och såg att de tittade trånande på killen framför mig. Han följde min blick när han såg att jag tittade på dem. ”Är det Serena och hennes kompisar som har gjort det?” sa han och nickade mot mina armar. Återigen nickade jag utan att säga ett ljud. Det var bättre att bara hålla tyst och vänta på att det ska gå över. Men han hade fortfarande inte gjort en ända ansats att slå mig. Kanske skulle han inte göra det heller.
”Du tänker inte slå mig, va?” frågade jag osäkert. Hans förvånade ansiktsuttryck avslöjade att han inte tänkte det.” Det är aldrig någon som pratar med mig, förutom Serena och hennes gäng. De andra vågar inte.” Jag vet inte varför jag berättade det, men det var något med hans ansiktsuttryck som fick mig att göra det.
Nu när jag visste att han inte tänkte slå mig, passade jag på att granska honom ordentligt. Hans ansiktsdrag var vackra och raka. Men han såg inte riktigt ut som en av oss, han såg mer vuxen ut. Konstig att han kom hit, istället för att bli skjuten. Men konstigt nog hade de skickat honom hit. Vid första anblicken såg han ut som en stökig tonåring, men om man tittade närmare såg han mer ut som en ung man. Men han såg fortfarande ut som en rebell som aldrig skulle ge sig. Hans kolsvarta hår stod åt alla håll, men på ett gulligt sätt. Det fick honom att se yngre ut. Hanns ögon hade nästan samma färg som is, men dem var mer blåaktiga.
Det syntes på honom att han inte visste vad han skulle säga.
”Jag går nu”, upplyste jag honom och reste mig klumpigt. 

Va tycker ni??
bra/sådär/dålig??
komentera gärna... <3 ;)

”Kom nu Sarah, jag måste komma hem i år, tack”, sa jag retsamt medan jag drog henne mot dörren.
Vi hade varit hos Jamie sen sextiden och nu var klockan tre. Han hade ordnat en födelsedagsfest åt Sarah på hennes sjuttonårsdag.  Det hade varit fullt i hela huset och vi hade dansat, skrattat och haft roligt hela kvällen. Vi hade stannat kvar efter att alla hade gått, så att vi kunde hjälpa till att städa. Men han ville inte ha hjälp. Han hade sagt att han tänkte ringa en städfirma morgonen därpå. Så jag protesterade inte, för jag hade bara lust att komma hem och lägga mig.
”Vänta lite. Så bråttom har du faktiskt inte. Din mamma sa att du fick komma hem när du ville. Så försök inte Stephanie”, sa hon och log ett överlägset leende, som fick mig att känna mig som en elev som blir tillrättavisad av en lärare. ”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att städa?” frågade hon Jamie.
”Jag klarar mig. Åk du hem, men bara om du lovar att du kommer tillbaka”, sa han och drog henne intill sig.
”Det ska jag”, viskade hon i hans öra och kysste honom mjukt. Kyssen blev djupare.
”Sluta Jamie, annars får jag aldrig komma hem. Kom nu Julia och hej då Romeo”, sa jag sarkastiskt och bokstavligt släpade ut en irriterad Sarah ut genom dörren.
”Jag älskar dig”, ropade hon och gjorde en slängkyss precis innan jag hann stänga dörren bakom oss. Jag suckade högt.
”Du är otrolig”, klagade jag efter att jag hade puttat igen dörren.
”Det där var inte snäll gjort, jag var inte klar”, sa hon tjurigt och gick före mig till bilen. Men hon gick till förarsidan istället för passagerarsidan.
”Vart är du på väg”, sa jag medan jag fiskade upp nycklarna ur min rosa handväska, som jag hade fått av henne i sexton årspresent.
”Du tror väl inte att jag ska låta dig köra?” sa hon och slängde sitt långa, kastanjefärgade hår bakom axeln.
”Det är ju faktiskt min bil”, sa jag och pekade på min svarta Volvo. ”Och jag har körkort, så ja, det trodde jag.”
”Jag kan inte fatta att någon kunde ge dig ett körkort”, sa hon och nappade åt sig bilnycklarna ur min hand. ”Och det är konstigt att ingen har tagit det. Så som du kör är ingen säker”, sa hon och man kunde riktigt se hur det glittrade i hennes ögon av retsamhet. ”Så jag tycker att det är smartast om jag kör i kväll. För jag vill inte vara med när du får böter, bara så att du vet.”
Jag övervägde för ett ögonblick om jag skulle räcka ut tungan men kom fram till att det bara skulle verka barnsligt.  ”Så hemskt kör jag inte, du överdriver”, försvarade jag mig, fast jag visse at hon hade rätt. Det var ett rent under att ingen hade tagit mitt körkort än. Jag hade inte ens fått böter en enda gång. Förutom när jag hade struntat i att betala parkeringsavgift.  Jag hade tyvärr inga mynt på mig den dagen.
”Till och med du vet att jag har rätt”, sa hon och drog retsamt i min långa, blonda fläta. ”Om man kör i hundra kilometer i timmen på sjuttio vägar så står inte allt rätt till där uppe”, sa hon och pekade mot min tinning. Jag kunde inte hindra mig. Jag visste att det bara skulle se dumt ut men jag brydde mig inte, jag räckte ut tungan åt henne i alla fall. Men jag visste att hon bara skämtade, så jag gick och öppnade passagerardörren och hoppade in.
Jag kände henne så väl att jag visste att hon inte skulle ge sig, så det var bara att ge upp. Har hon bestämt sig så har hon. Och inget man säger kan ändra på det. Även om hon var så envis, så älskade jag henne som en syster. Till och med mer än min egen. Vi var nog rätt lika. Vi var båda lika långa, vi spelar båda fotboll, och var de bästa i vårt lag, även om jag var lite bättre, och vi är lika envis. Om vi vet vad vi vill ha så låter vi inte någon stoppa oss. Hennes mamma sa alltid att det var som om vi var gjutna i samma form. Det enda som vi inte hade gemensamt var färgen på håret och ögonen.  Jag hade blont hår och hon hade kastanjefärgat hår. Hon hade mörkbruna ögon som kola och jag hade gråblå ögon.
”Fick jag följa med till Richmond Hill i sommar? ” frågade hon när hon backade ut bilen från uppfarten.
”Jag sa ju att jag frågade mamma igår, eller rättare sagt i förrgår, och hon sa att du fick det. Lyssnar du inte på mig eller?” sa jag förebrående.
”Yes! Nu slipper jag sitta hemma hela lovet helt ensam! Så klart att jag lyssnar på dig. Hoppas det finns några snygga killar där. Vi måste snart fixa dig en kille, Steph! Du kan ju inte leva hela livet ensam. Och det blir inte svårt att hitta en som skulle vilja ha dig. Du är ju en riktig snygging!” man kunde nästan se hur det arbetades i hennes huvud.” Men det blir desto svårare att hitta någon du vill ha.”
Jag bara skakade på huvudet åt hennes tankeprat. Hon fortsatte att mumla i några minuter, sen suckade hon och satte på stereon. Vi satt båda och sjöng med så gott vi kunde. Om man nu kan kalla det Sarah gjorde för att sjunga vet jag inte. Hon anser att om man ska sjunga hårdrock så ska man skrika så mycket man bara kan, så det var vad hon gjorde. Men hon kunde faktiskt sjunga fint om hon hade lust, vilket hon oftast inte hade. Hon föredrog att ha roligt och att det lät hemskt istället för att det lät bra och att hon hade tråkigt.
”Du, går det bra om vi stannar om en stund? Jag måste verkligen gå på toa. Vi kan stanna på nästa mack eller restaurang”, sa hon efter att vi hade åkt i tjugo minuter.
Jag nickade till svar och återgick leende till att kolla ut genom bilrutan. Fast det var egentligen onödigt för det var kolsvart ute. Det enda jag såg var suddiga konturer av träden som svischade förbi utanför rutan.
Tyvärr hann vi inte komma fram till någon restaurang eller mack, så hon fick stanna utmed vägkanten. Jag kunde inte hålla mig för skratt när hon satte sig på huk i skogsbrynet. Men Sarah brydde sig inte om att alla bilar som åkte förbi, tre stycken faktiskt, kunde se henne där hon satt. Jag kunde inte fatta att hon vågade göra så.
”Har du roligt”, frågade hon och log ett leende som hade fått vilken kille som helst att gör vad som helst för henne. Vilket hon oftast utnyttjade.
Jag kunde bara inte hålla mig. Jag kände skrattet komma bubblade upp ur halsen och sen var det försent. Det gick inte att stoppa skrattet som kom ut ur min strupe.
”Vad roligt man kan ha då. Det var ju bra att jag roar någon.”
Vi satt och småpratade om allt och inget. Vi satte på stereon igen när vi bara hade ungefär en halvtimmes bilfärd kvar. Sarah hade skruvat upp volymen på det högsta, så att hela bilen vibrerade.
Plötsligt såg jag två strålkastar på väg rakt mot oss. Men bilen var inte på sin sida av vägen, utan på vår. Sarah skrek till och vred på ratten så mycket som det gick. Men det var för sent. Den andra bilen körde rakt in i sidan på vår bil. Som tur var hade den kört in i bakdelen av bilen, men det fick oss att köra tvärs över vägen och rätt in i skogen. Det enda jag såg var en massa träd. Plötsligt stannade vi med ett ryck. Jag såg hur trädet vi hade träffat tryckt in plåten på framdelen av bilen. Vi kastades handlöst framåt av det plötsliga stoppet. Jag såg hur Sarah slog i huvudet i ratten och det hördes en dov duns när hennes huvud träffade. Som tur var dog motorn.
Jag såg hur blodet började rinna ur ett djupt sår i Sarahs huvud. Hon höjde en darrig hand och drog ut en stor, blodig glasbit ur såret och kastade ut den genom det trasiga fönstret. Mina ben hade blivit fastklämda, så jag kunde inte röra mig en millimeter. Jag kände smaken av blod i munnen, det smakade metall.
”Ring en ambulans”, lyckades hon klämma fram.
Men jag bara satt och stirrade tomt framför mig. Jag kunde inte fatta att detta verkligen hände. Det var sådant man bara såg på tv. Jag kände en lätt nypning i midjan och tittade ner. Det var Sarah som hade nypt mig. Om man nu kan säga att hon hade nypt mig vet jag inte.
”Ring en ambulans, nu”, andades hon, knappt hörbart fram.
Jag fiskade upp mobilen ur jeansfickan och ringde efter en ambulans. Jag svarade på alla frågor så gott jag kunde. När jag hade lagt på luren kom jag på att jag kanske borde ringa Jamie.
”Hallå”, svarade han sömndrucket. Jag måste ha väckt honom. Jag förklarade vad som hade hänt, men jag hade tyvärr inte laddat mobilen så den dog efter en stund.
Jag vände blicken till Sarah igen och såg att hon hade blod i hela ansiktet och håret. Det gick som en stöt genom mig när jag såg på henne. När jag lyfte lätt på en av hennes halvslutna ögonlock, stönade hon lågt. Detta kunde bara inte hända, hon fick bara inte dö och lämna mig ensam. Det var inte rättvist.
Jag rev loss en bit av min tröja och började torka bort blodet från hennes ansikte. Jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. Men jag brydde mig inte ens om att torka bort dem. Det enda som jag tänkte vara på var Sarah. Jag såg hur allt blod lämnade hennes kropp och tog med sig hennes liv. När jag upptäckte att hennes bröstkorg inte reste sig som den borde, att hon hade slutat andas, trillade hela min värld i bitar. Hon kunde inte vara död.   
Jag kände hur medvetslösheten började att ta över mig, men allvarligt talat så brydde jag mig inte. Inget spelade någon roll längre. Inget. Hela mitt liv hade försvunnit så snabbt.
Jag hörde ambulanserna när den kom, men det var som om de var i en lång tunnel. Sen hörde jag röster också, men jag kunde inte urskilja vad de sa. Sen var det som om någonting drog ner mig i en mörk avgrund. Allt blev svart. Kolsvart.

va tycker ni??